Varför hamnar vi i samma konflikt om och om igen?

Ni uttrycker er mer och mer precist och samtidigt blir det allt svårare att nå fram till varandra.

Du känner hur orden blir försiktigare, förklaringarna mer fullständiga och hur det ändå känns som att ni glider längre bort från det ni egentligen försöker säga.

Båda fortsätter förklara sin version, men något fortsätter att glida undan. Och du kommer på dig själv med att göra det där som du egentligen vet är helt ologiskt: att ytterligare förfina förklaringen. Du säger det en gång till, lite tydligare den här gången, med den där lilla detaljen som fattades. Som om problemet fortfarande handlade om hur det beskrivs. 

Det märkliga är inte att du är otydlig.

Det du säger är förmodligen tydligt nog.

Det märkliga är att tydlighet inte längre är det som räknas.

Någonstans i meningsutbytet smög sig något annat in i samtalet. Inte för att någon av er valde det. Ni skulle knappt kunna säga när det hände. Ni pratar fortfarande om samma sak. Men det är inte längre där tyngdpunkten ligger.

Du känner hur samtalet förändras. Orden blir tätare, tonen stramare. Replikerna börjar luta mer åt försvar. Gamla exempel kommer upp till ytan. Något som hände för ett halvår sedan. Ett mönster som plötsligt får ett namn. Samtalet som handlade om den här stunden börjar dra bakåt. Samla bevis. Söka efter tidigare versioner av samma sak. Och någonstans under orden vet kroppen redan vart det här är på väg.

Den har varit här förut.

Den kände igen svängen innan du gjorde det.

Så småningom uppstår en stark visshet hos er båda. Den version av dig som var här för en timme sedan – nyfiken, fortfarande öppen för att kanske ha fel – har omärkligt ersatts av något äldre och mer orubbligt. Något som redan vet hur det här brukar gå. Som redan vet vad den andra egentligen menar. Som redan vet, med fullständig klarhet, vad som pågår här.

Och samma sak har hänt med dem. Du känner det i hur samtalet börjat sluta sig samman. Hur era positioner börjar stelna. Hur ni slutat kunna föreställa er att den andra personen kanske befinner sig någonstans ni själva ännu inte kan se.

Ni talar fortfarande.

Men personerna som talar är inte längre riktigt samma personer som började det här samtalet.

Så du fortsätter försöka förtydliga. Lägga till den där detaljen som saknades. Hitta formuleringen som äntligen får det att nå fram. För någonstans under allt det där finns fortfarande tron att om du bara lyckas säga det tillräckligt tydligt så kommer avståndet mellan er att minska.

Men personen du försöker nå fram till går inte längre riktigt att nå fram till – och det är inte du heller, även om den delen är svår att känna inifrån. Ni försöker, båda anstränger sig. Men det landar i ett annat samtal än det ni tror att ni har.

Diskussionen fortsätter.

Orden är fortfarande noga valda. Fortfarande avsedda att träffa den andre.

Och någonstans under allt det där ligger ett helt annat samtal och väntar. Det som faktiskt skulle kunna betyda något.

Det har ännu inte börjat.

Ingen av er har hittat ingången.

Så samma konflikt kommer tillbaka igen – inte för att ni inte lyckades lösa den, utan för att det verkliga samtalet fortfarande inte har ägt rum.